Näringstäthet

Det är ett tag sedan jag skrev här i bloggen. Huvudet har stundtals varit fullt av tankar och inspiration av sånt som jag vill skriva och dela med mig av men av olika anledningar har det inte blivit av.

Något som jag fått anledning att fundera, reflektera kring, lite extra ett tag, är det här med näringstäthet... Och framförallt har jag också insett hur viktigt och betydelsefullt det är för mig att skapa en näringstät tillvaro! Det här är absolut ingenting nytt för mig men ibland kommer man/jag, av olika anledningar, på villovägar, ur kurs och riktning.

För mig har begreppet en bred betydelse, naturligtvis står en del av det för det jag stoppar i mig i form av mat och dryck men sedan handlar det också om att tillföra näring, till kropp och själ, ur alla möjliga andra aspekter...

För ett tag sedan läste jag en liten textrad av Sanna Ehdin.
"Går man mot sig själv blir man arg.
Kör man över sig själv blir man ledsen.
Är man osann tappar man energi.
Men går man med sig själv får man energi!
           - och då blir man också glad!"

Vad innebär "näringstäthet" för Dig? Hur lyckas Du omsätta det? Hur märker Du om/när Du drabbas av näringsbrist? Vad/hur gör Du då? Vad behöver Du för en näringstät tillvaro?

Under en längre period har jag på flera sätt jobbat mot mig själv istället för med mig själv. Jag har varit dålig på att lyssna och höra. Till en början märkte jag det inte ens för jag var så upptagen av att "fixa, hantera och klara av". Jag har varit som min egna hejarklack inne i huvudet "det här går fint, håll ut"... Ända tills det plötsligt och abrupt inte alls kändes fint och bra! Jag blev alldeles överrumplad av mina egna känslor och tankar!

 "Vänta lite här nu, vad är det som pågår!!!"

Det är som att ha ett konto där balansen mellan uttag och insättning saknas, där jag har tagit ut, tagit ut och tagit ut... till sist så tar det slut. Visst har jag märkt att jag kommit ur kurs och tappat en del av riktningen, jag har märkt det i bla.  humör och energi, men av någon märklig anledning har jag ändå fortsatt... tills för ett tag sedan.... :-) Jag tror att det är bra att på ett kärleksfullt sätt kunna säga förlåt, ibland behöver man kunna säga det till sig själv. "Förlåt, det var inte meningen, det blev fel."

Det är som om jag har haft en kompass där kompassnålen snurrat i en faslig fart, runt, runt! Med en sådan kompass är det svårt att ta ut riktning och hålla kurs men desto lättare att komma vilse och tappa bort sig själv på vägen. Nu har, tack och lov, hastigheten minskat... :-) Jag känner mig en aning dränerat och tömd, men ser nu till att fylla på mig själv med betydligt mer omtanke och näring :-) 

Jag hör och lyssnar betydligt bättre :-)