Greens och grönsaker

 Det har blivit dags att genomföra en rening och rensningperiod för mig igen.

Dvs. en rening och rensning i och för kroppen.

Jag har gjort det en gång tidigare, i december,

då var upplevelserna och "resultaten" mer magiska än fysiologiska ;-)

Jag startade i tisdags så just nu är jag inne på min 5:e dag.

De första 3 dagarna har jag druckit greens, vatten, greens och greens.

Tur att det både smakar gott och gör gott :-)

Jag tycker att de här första dagarna har fungerat bra, även om jag stundtals längtat till att få något att tugga på.

 Och igår var det alltså dags att börja äta. Härligt att få tugga :-)

Startade morgonen med en god kopp ört te tillsammans med bla avocado, grönsaker och min goda och enkla bönröra. Mums :-)

Den här gången har jag inte upplevt en lika stark "skjuts" som jag gjorde förra gången.

Men utgångslägena ser ju också lite annorlunda ut. 

Jag känner mig... stolt... för att jag gör det här just nu.

För att jag tar hand om mig själv på ett bra sätt.

För att jag påverkar det som går att påverka.

Kroppen och själen tackar <3

Nej!

Nej, men va´fan! Ja, jag brukar sällan svära men det blev min spontana reaktion idag när jag möttes av att motiv8 dagen är inställd. Just nu känns det som min tröskel för motgång/motstånd är så låg. Självklart förstår jag att dagen inte går att genomföra med för få anmälda men varför kan inte folk anmäla sig! Själv vill jag gärna fylla på med motivation, få inspiration och tankefrön för fortsatt växande och utveckling.

När jag till en början hörde talas om dagen så kände jag först att "Nej, inte nu. Så "fel" i tid. Jag är ju inte mig själv nu". Men visst är jag det ... även nu.  Efter att ha funderat ett tag så kände jag att den här dagen var så "rätt" i tid. Det känns som om jag verkligen skulle både vilja ha och behöva en sådan här injektion - boost just nu.

Invigning och lek

Jag har inte varit i simhallen på evigheter, jag minns faktiskt inte när jag var där senast.

Men idag tog mormor och jag med oss tjejerna dit.

Och vilken mysig förmiddag vi fick :-)

En del simning men framförallt massor av lek, plask, skratt och närvaro.

Jag fick även tillfälle att inviga min nya fina bikini som jag fick i present

här i början av april. Den är snygg och passar perfekt även om jag ett tag nästan önskade att jag hade haft min våtdräkt på mig där i vattnet ;-)

Skönt

Något som verkligen ligger mig varmt, inte om, utan i hjärtat så är det träning.

Dvs. träning, hälsa och välmående.

Jag önskar att alla kunde förstå hur man kan påverka sin kropp och sitt psyke

 med hjälp av rörelse/träning. I alla aspekter i sitt liv, både när man mår toppen

 men även i de perioder i livet då man inte mår lika bra.

De senaste veckorna har jag verkligen känt mig så tacksam för att jag har just min träning.

Precis som jag beskrivit tidigare så ger den mig andrum.

  En tanke som också kommit till mig är att den är livsnödvändig för mig just nu. 

Kanske är det så att livsnödvändigheten alltid har funnits där

fast jag inte tänkt och sett det på det sättet som jag gör nu?

Tidigare har ju träningen varit så förknippad med energi, glädje, lust, kraft... tacksamhet... för mig.

Tacksamhet känner jag nu också men annars är det just nu andra aspekter som träder fram. 

Men jag vet också att energin, glädjen, lusten och kraften inte är borta för alltid, den finns där någonstans och kommer att komma tillbaka. Så småningom.

Nu är det helt enkelt mestadels skönt att få träna.

Och livsnödvändigt.

Gårdagen bjöd till en början på en löptur på löpbandet under fm.

Innan löpturen kände jag mig så "ur fas" men efter ett tag så kändes det betydligt lugnare i kroppen.  Kvällen bjöd sedan på ett sådant skönt boxpass.

 Det är verkligen skönt att få sparka, slå och skrika.

Inte nödvändigtvis för att man/jag är arg utan för att helt enkelt "rensa systemet".

Och känslan i kroppen efter boxpasset är faktiskt obeskrivlig...

det var en sådan skön känsla... lugn på något vis och avslappnad...

Och idag har jag fått köra favoritpasset. Det som är favoritpasset i alla lägen!

Personlig träning :-) Jag bjöds med på ett härligt styrkepass. Jag uppskattar verkligen min suveräna tränare Nikis kreativitet, kanske kommer det dyka upp träningsvärk från heaven från några av dagens övningar :-)? 

Riktningar

Jag tänkte inte på det när jag stod mitt upp i det, tankarna kom till mig lite senare.

 Första gången det blev så tydligt och uppenbart för mig var efter fredagens pass

 tillsammans med min fantastiska tränare Niki.

Sedan har det kommit till mig även senare.

Vikten av riktningar och rörelse. Hur viktigt och betydelsefullt det är för mig.

Det är svårt att beskriva det i ord och skriven text.

Det blev en sådan stark känsla för mig, så uppenbart på något vis. 

Det blir som om vikterna, hoppen, stegen och trampandet speglade och speglar någonting helt annat för mig. Också. 

Upp med skivstången... hantlarna... brottarhopp och upp från golvet... dra upp på chinsen,

spänsthopp upp på stepbrädorna. Trampa framåt.

Öppna upp och sträcka på kroppen, följa rörelserna i step/dansen.

Upp och ut från kroppen.

Avsked

Så kom då den här dagen som jag hade våndats så för. Som jag helst av allt bara ville slippa. Dagen som jag bara ville skulle passera eller den dag som aldrig helst skulle existera. Torsdagen den 12 april. Dagen då min käre pappa begravdes.

Från det att min pappa dog, hastigt och helt oväntat, så har det på många sätt känts som om tiden stått stilla. Samtidigt som det har varit så många olika saker att genomföra och ordna med.

Det har varit en obeskrivlig period på många sätt. Jag förstår inte, varken före, efter eller när jag stått mitt upp i hur jag över huvud taget skulle/ska klara uppgifterna eller situationerna. 

Vad är det som gör att jag/man ändå gör det?

Vi har lagt ner så mycket tid, kraft och engagemang på att planera för att få begravningen så fin som det bara är möjligt. Vi har lyssnat på musik, musiktexter, letat efter dikter, tittat och ordnat med foton, blommor och valt gravplats... Vi har också haft engagerade personer kring oss allt från prästen Lennart till musikern Anna-Karin Oldeberg, mera känd som AKO eller som för mig som Maja Gräddnos i Pelle Svanslös teater i Uppsala, musikern Matti Andersson som spelar dragspel samt Sven Wolter.

Och min käre pappas begravning blev så fin. Då pappa tyckte mycket om dragspel så blev det självklart att vi även skulle ha det på hans begravning... att det skulle få följa honom in i det sista.

Och det blev så vackert... vacker musik både med orgel och dragspel och sång...  både inne i kyrkan och nere vid graven och även inne på minnesstunden. Och inlevelserik diktläsning och sång av Sven Wolter.

Vår önskan var att få dragspelsmusik även nere vid graven efter det att kistan sänkts ner. Men det skulle bara vara möjligt om det var uppehållsväder. Väder prognosen hotade med regn. Men vädrets makter skapade någonting helt annat. När kistan bars ut ur kyrkan och vi kom ut så bröt solstrålarna plötsligt igenom de gråa molnen tillsammans med fågelkvitter...

Så det blev dragspel ända in i det sista. Matti spelade Mosippan där nere vid graven som avslut.  

Något som jag lärt mig är att det vackra och det fina finns även i de mest svåra och sorgliga stunder. I det mest smärtsamma. Och att det finns en urkraft i gråt. Första gången den sortens gråt kommer kan både man själv och omgivningen bli rädd, då kan det kännas som om hjärtat och själen ska brista, som om man ska förgås, det är knappt så att man tror att man själv ska överleva. Men sedan har jag upptäkt urkraften där i gråten. Inte visste jag att den fanns där.

Påskhelg

En påskhelg som snart är till ända. En helg med stora kontraster. Ena dagen påskäggsorientring tillsammans med mina fina vänner tillsammans med deras föräldrar och kära mormor vid slottet. Nästa dag besöker vi prästen för att planera det sista inför min käre pappas begravning. Och igår var det min egna födelsedag. Feststämningen är långt borta men vi gör vad vi kan... träffas... äter gott och fikar. Och jag överraskas bla. med en ny fin bikini :-)

I helgen har jag även återvänt till gymmet. Det är så skönt tycker jag. Med styrketräning. Även om jag innan känner ett sånt motstånd, ett motstånd som jag är helt obekant med. Kroppen känns som om den inte kommer att kunna lyfta ett gram ... Jag är tacksam för att jag tar mig igenom motståndet och ändå tar mig iväg. Det är skönt där i gymmet. Jag känner att jag hamnar i kroppen, jag får skön kontakt med och i musklerna.

När man utsätts för en enorm stress kan det vara lätt att "tappa bort sig själv" där på vägen någonstans. Glömma viktiga saker. Stundtals har det känts så den senaste månaden. Då är det bra att påminnas - av sig själv eller någon annan. I dom här perioderna i livet så tror jag att det är extra viktigt att ta hand om sig själv efter sin absoluta bästa förmåga. Att ha kärlek och tolerans till sig själv. Och tålamod. Någonstans så vill jag också påverka det som går att påverka. Det är inte lätt och enkelt!

Robotkänsla

Kvällens step pass är precis lika bra som vanligt, Anna med sin härliga energi och utstrålning :-) Men min kropp kopplar inte, den känns som en robot. Usch vilken olustig känsla. Visst kroppen gör, det mesta av koreografin sitter, stegen, armarna... men det är något annat som absolut inte stämmer. Det kopplar inte. Ett tag vill jag bara gå hem, men jag gör det inte. Efter avslutat step pass fortsätter jag in på spinningen. När benen fått snurra ett tag så börjar robotkänslan att avta en aning. Kroppen börjar koppla och den tycks komma in i en annan, betydligt, behagligare rytm.

Fina minnen

Bilder säger ibland så mycket mer än ord, själv har jag suttit och tittat lite på foton. De väcker tankar... känslor... och fina minnen...

Bla. dök de här bilderna upp bland alla foton, de är tagna för snart 3 år sedan, de här bilderna tycker jag om! Jag fick glädjen att först springa 16 km loppet på Valloxen runt, sedan fick jag äran att springa knatteloppet tillsammans med min fina vän :-) Jag minns fortfarande känslan i benen när min härliga vän satte av i raketfart nerför backen, in i tunneln under järnvägen... Det var faktiskt inte helt lätt för mig att haka på ;-)

2 stolta tjejer <3 Som precis kommit i mål...

Ingen av oss var debutanter,

 vårt första gemensamma lopp gjorde vi tillsammans strax innan min fina vän skulle fylla 3.

Även då sprang vi Valpoxen :-)

Hur vill du bo?

Om Du inte tar hand om din kropp,

var ska du då bo?

                                                           Peggy Ayala

Jag tänkte att Du även denna vecka skall få ta del av Olof Röhlanders veckobrev och peptalk. Du kan själv bli prenumerant på det genom att gå in på hemsidan. Varje måndagsmorgon skickas det ut till din mail. 

Tänk gelehallon

Jag hade haft den i min ägo i fem minuter när det hände.

Det är en synnerligen bisarr upplevelse att som åttaåring se någon slänga ett värdefullt gelehallon på marken och med tanke på den efterföljande insikten tycker jag det är värt en noggrann beskrivning av vad som hände. Det hela skedde vid gungorna i lekparken i Matfors.


Jag hade just öppnat påsen med ett ryck och därefter låtit en kompis med sin högra tumme och pekfinger få plocka upp en av de färska och ack så åtråvärda gelehallonen, inköpta för min egen veckopeng.


Plötsligt, just när jag likt Gollum fört tillbaka påsen mot bröstet igen, ser jag, och det är än idag svårt att beskriva det även fast jag minns det glasklart, hur min tre år äldre vän kastar gelehallonet i sanden istället för i sin mun.



Av brist på en bättre beskrivning så kändes det som ett starkt sug i magen. En explosion av känslor. Allt detta hände på mindre än två sekunder. Jag tittar frågande på min kompis, som sneglar tillbaka, leende.


”Spelar det egentligen någon roll för dig om gelehallonet hamnar i min mage eller på backen?”



Hans fråga ställdes just som jag satt mig på bildäcket, greppat händerna runt kedjorna, lutat mig bakåt och sträckt ut båda benen för att få fart på gungan.


”Näe, egentligen inte...” Svarade jag fundersamt, medan gungan fick upp farten alltmer.


.........





Ett gelehallon på backen eller i munnen, spelar det någon roll egentligen? Svaret är både Nej, egentligen inte och Ja, det spelar en himla stor roll. 



Det spelar roll om du säger tack och äter det eller om du slänger det på marken för huruvida du ska få en chans till. Det som till synes inte spelar roll kan vara precis det som det handlar om.

Varje tillfälle då du tänker: ”Det här gör varken av eller till” eller "vad spelar det för roll?" så kan det vara en av de där möjligheterna att verkligen sticka ut från mängden.

 Tänk om det faktiskt spelar roll.

Faktum är att det är det lilla som gör störst skillnad i det stora. Det är i detaljerna vi skiljer de riktigt bra dagarna från de mediokra, eller hur?

Det kan vara att hålla upp dörren, le, fråga om fler än du vill ha kaffe, komma i tid till mötet, hålla en vänlig ton i alla kundsamtal, lägga ifrån dig mobilen på lunchen. Där har vi våra gelehallon.

Att överträffa förväntan handlar om alla de där tillfällena då du inte hade behövt, men gjort det ändå.

...........

Okej, så hur slutade historien med kompisen? Hans nästa fråga var:


”Vad bra, kan jag få en till då?”



”Inte en chans!” Svarade jag triumferande medan jag tog upp ännu ett gelehallon ur påsen och stoppade det i munnen.

Så fort du tror att något litet inte spelar roll: Tänk gelehallon!

Skrivet av Olof Röhlander, Licensierad mental tränare - Årets Talare 2011
olof@upphopp.se | www.upphopp.se

Idag var en sådan här dag då det kändes som om jag knappt skulle orka ta mig ur sängen än mindre göra mig i ordning. Men jag gjorde det i alla fall och tog mig så småningom iväg till spinningen. Det blev ett skönt pass. Och en skönare känsla i kroppen.