Avsked

Så kom då den här dagen som jag hade våndats så för. Som jag helst av allt bara ville slippa. Dagen som jag bara ville skulle passera eller den dag som aldrig helst skulle existera. Torsdagen den 12 april. Dagen då min käre pappa begravdes.

Från det att min pappa dog, hastigt och helt oväntat, så har det på många sätt känts som om tiden stått stilla. Samtidigt som det har varit så många olika saker att genomföra och ordna med.

Det har varit en obeskrivlig period på många sätt. Jag förstår inte, varken före, efter eller när jag stått mitt upp i hur jag över huvud taget skulle/ska klara uppgifterna eller situationerna. 

Vad är det som gör att jag/man ändå gör det?

Vi har lagt ner så mycket tid, kraft och engagemang på att planera för att få begravningen så fin som det bara är möjligt. Vi har lyssnat på musik, musiktexter, letat efter dikter, tittat och ordnat med foton, blommor och valt gravplats... Vi har också haft engagerade personer kring oss allt från prästen Lennart till musikern Anna-Karin Oldeberg, mera känd som AKO eller som för mig som Maja Gräddnos i Pelle Svanslös teater i Uppsala, musikern Matti Andersson som spelar dragspel samt Sven Wolter.

Och min käre pappas begravning blev så fin. Då pappa tyckte mycket om dragspel så blev det självklart att vi även skulle ha det på hans begravning... att det skulle få följa honom in i det sista.

Och det blev så vackert... vacker musik både med orgel och dragspel och sång...  både inne i kyrkan och nere vid graven och även inne på minnesstunden. Och inlevelserik diktläsning och sång av Sven Wolter.

Vår önskan var att få dragspelsmusik även nere vid graven efter det att kistan sänkts ner. Men det skulle bara vara möjligt om det var uppehållsväder. Väder prognosen hotade med regn. Men vädrets makter skapade någonting helt annat. När kistan bars ut ur kyrkan och vi kom ut så bröt solstrålarna plötsligt igenom de gråa molnen tillsammans med fågelkvitter...

Så det blev dragspel ända in i det sista. Matti spelade Mosippan där nere vid graven som avslut.  

Något som jag lärt mig är att det vackra och det fina finns även i de mest svåra och sorgliga stunder. I det mest smärtsamma. Och att det finns en urkraft i gråt. Första gången den sortens gråt kommer kan både man själv och omgivningen bli rädd, då kan det kännas som om hjärtat och själen ska brista, som om man ska förgås, det är knappt så att man tror att man själv ska överleva. Men sedan har jag upptäkt urkraften där i gråten. Inte visste jag att den fanns där.