Stillsamt jubel

Har haft flera dagar då mesta tiden tillbringats i soffan, dränerad på energi. Envisa virus.

Förkyld och trött. Har sovit massor.

Kroppen har kommunicerat.

Men det är skillnad på att lyssna och höra, eller hur?

Till en början - kanske ganska lång tid?-  försökte kroppen (eller kanske snarare huvudet) strida emot och motarbeta.

Håll ut!

En bit till!

Men varför strida mot sig själv egentligen?

När förkylningen väl bröt ut kände jag mig så stressad, det här var inte inplanerat i almanackan.

Det här fanns det inte tid till.

Och jag måste få träna. 

Stressande tankar.

Konstiga bilder.

Stopp, bryt.

Det är så mycket bättre, inte alltid lättare, att arbeta med kroppen än mot :-)

Ge sig själv det man för stunden behöver.

Näringsrikt. På alla sätt.

Ta hand om sig.

Nu äntligen börjar det kännas annorlunda i kroppen. Annorlunda energi.

Renare energi.

Friskare.

Tog en promenad i dag.

Andningen börjar kännas "normal".

Det kändes så skönt, det kändes som ett stillsamt jubel sakta spred sig genom kroppen ;-)

Äntligen!