Andrum

Ibland tar allt tvärstopp. Har Du tänkt på hur nära glädje och sorg kan vara varandra? Från ett ögonblick till ett annat så kan allt vara så förändrat...

Efter att ha haft drygt 2 veckors träningsuppehåll så har jag den senaste veckan hittat tillbaka till Form och träningen igen. Det känns skönt.

Jag har ofta känt och känner mig tacksam och stolt för min träning, för vad min kropp klarar av och tacksam för allt det som träningen för med sig för mig.

Att min Formträning har en viktig och betydelsefull del i mitt liv är ingenting "nytt", att den även har lekande och läkande effekter är inte heller någonting "nytt".

Just nu känner jag att träningen ger mig andrum. Andrum från händelser och saker som just nu är jobbiga och smärtsamma... och jag har även upptäckt att jag uppskattar och känner mig tacksam för helt andra saker än vad jag kanske gjort tidigare.

Både i måndags och tisdags var jag på spinningen.
När jag kände svettdropparna bryta fram och rinna ner i ansiktet under måndagens pass så kändes det så skönt... jag kände mig tacksam för att det var svettdroppar som rann i ansiktet och inte tårar... en annan tanke som dök upp var att jag kände mig tacksam för mitt hjärta som pulserade och dunkande för att kroppen jobbade och inte för att jag hade hjärtklappning eller ångest... Det är märkligt hur perspektiven kan förändras...

Igår var det boxpass. Jag var så tveksam innan om jag skulle gå, kände mig så trött... Återigen tacksamhet... för att jag tog mig iväg trots att det kändes så motigt.

Just igår kändes det extra bra att vi var ojämna par så jag fick köra med Niki. Åååå, så skönt det kändes att få slå. Slå hårt. Det hårdaste jag kunde. Få andrum. Till en början såg jag i stort sett bara de svarta mitsarna och Nikis svarta tröja. Det kändes som jag slogs för livet... På slutet av passet var det en övning då man skulle sparka 2 sparkar och därefter så skulle man rusa fram mot mitshållaren som skulle putta bort en och därefter skulle man sparka igen och rusa fram, putta osv. Plötsligt hör jag musiken och textraden Run for your life... jag fattar inte själv vad som händer... jag fylls av någonting samtidigt som jag känner att någonting annat släpper... det kändes så skönt att få rusa fram mot den blåa stora mitsen...