Igår, när jag stod och väntade på att steppasset skulle starta så kom det fram en kvinna till mig och sa:

- "Grattis!"

Mina tankar var någon helt annanstans så för ett kort ögonblick förstod jag ingenting utan tänkte: Grattis till vad då?! Men så kom jag på : ja, just det utmaningen. Hon hade bla. inspirerats av mitt mål att kunna göra plankan på 2 bollar... Det kändes fint att få prata kring träning och mål med henne, det gav mig en liten annan känsla i kroppen... och själen... än innan.

Step kräver koncentration samtidigt som det egentligen inte kräver någon koncentration alls. Ja, man kan ju inte tänka på någonting annat under tiden men man behöver inte tänka på någonting alls och det är skönt, tycker jag. Just nu extra skönt. Själv hade jag tanken att "jag klarar inte step och dance just nu för mina ben kommer inte fatta ett dugg vad dom ska göra", men det är inte sant. Det fina är att kroppen minns! 

Plötsligt känns det viktigt att få inta och stå på "min" plats i salen, kliva upp och ner för brädan, hoppa, röra och sträcka på hela kroppen. Luft, space, utrymme...! Jag ÄR. Det har funnits stunder då jag tänkt att "det spelar ingen roll vad jag gör", men det är inte heller sant. Även om valen ibland varken är lätta eller självklara så spelar det roll! På något vis så känns det så skönt att någonting är (nästan) precis som vanligt även om så mycket annat inte är det just nu. Efter steppasset så fortsatte jag in på spinningen, benen var trötta men ändå kraftfulla. Även spinningen blev ett skönt pass. Skönt för kropp och själ. Under gårdagens träning fick jag en känsla av att vilja stanna kvar och köra i evigheter... evigheter.

Att få promenera hem med trötta ben kändes skönt, det finns så många olika sorters trötthet, träningströtta ben känns bara skönt.

Även om träningen, just nu, inte alls ger mig den endorfinskjuts som jag är van vid, så ger den mig något annat. Någonting annat som är viktigt.