Tjejmilen

I lördags var det dags för ett av mina springlopp som jag planerat för den här säsongen.

Tjejmilen 2013 :-)

Jag tillsammans med 1000-tals andra tjejer, flickor, kvinnor, tanter, damer.

 

Jag tycker att det kan vara roligt att delta i olika lopp, just den här säsongen så har jag valt några kortare lopp, typ en mil och så. Har Du förresten tänkt på vad/hur perspektiven kan ändras, beroende på tidigare upplevelser och erfarenheter. Hade någon tidigare sagt att en mil var ett "kort lopp" hade jag förmodligen funderat vad personen pratade om... Springa en mil, hur går det till osv...

 

  Enligt mig så krävs det ingen speciell planering och förberedelser inför ett milslopp, naturligtvis kan man tjäna på att ha lite spring i benen ;-) Jag själv är övertygad om att "min vanliga träningen" räcker långt :-)

 

  När jag anmälde mig till loppet hade jag helt andra ambitioner, planer och tidsmål än vad jag hade när loppet började närma sig och när jag väl stod på startlinjen och befann mig utmed banan.

Förutsättningarna blev annorlunda mot vad jag hade tänkt från början, planen från början var bla. att, under sommaren, springa betydligt mer än vad jag gjort men jag behövde och valde andra saker istället.

 

När jag åkte iväg i lördags så var det med inställningen att njuta och göra det bästa av dagen :-)

Kroppen och sinnet kändes helt lugnt och avspänt.

Känslan av totalt lugn fanns där även när jag kom ut till start området, där det fullkomligen kryllade av människor, rörelse och ljud.

 

 

Jag strosade runt lite på området, passade på att äta och fylla på med vätska.

Njöt av blå himmel och sol.

 

Enda gången som jag fick ett påslag och kände att stressen grep tag i mig och pulsen steg en aning, innan loppet var när jag en halvtimme innan start hamnade i en av dessa evighetslånga bajamaja köer ;-)

 

Själva loppet gick fint och visst fick jag njuta även om det var trångt, bökigt och varmt.

Njuta av att ha en kropp som fungerar, klarblå himmel, en relativt lätt sprungen bana, vackra vyer...

 

Jag som annars brukar tycka att det är nästan plågsamt att springa i värme tycket att det gick riktigt bra, jag hade druckit vätskeersättning innan och såg även till att dricka under loppet och även hälla på mig vatten.

 

 Under loppet kände jag att jag hade god hjälp av mina tankar :-) Jag lyckades hålla mig relativt lugn trots trängsel och bök. Jag insåg och bestämde mig också rätt snabbt för att det inte var rätt tillfälle att försöka göra mitt person bästa på milen ;-) Inte heller att slösa energi med att försöka kryssa mig förbi eller hoppa över dom som sprang precis framför mina fötter ;-) När andhämtningen blev allt för ansträngd och flåsig började jag istället fokusera på att andas med djupa, lugna andetag. Jag kan väl inte påstå att andetagen blev direkt lugna men betydligt skönare. Jag fokuserade även på hur hjärtat syresatt varenda liten cell i min kropp på ett perfekt sätt :-) Det är inte alltid som jag har tankar som tankar men dom är väldigt sköna när dom finns där.

 

Strax efter att jag kom i mål infann sig en väldigt märklig och helt obekant känsla:

det kändes ungefär som att "jaha det var det". Varken nöjd eller missnöjd, inte heller ett anti klimax utan mer som ett konstaterande.