Ibland blir det så påtagligt att glädje och sorg, sorg och glädje är så nära varandra.
Skratt och tårar. Tårar och skratt.
I hjärtat bor och finns både och tror jag.
Det ena kan inte existera utan det andra.
Självklart.
Men inte alltid helt enkelt.
Vi har varit och smyckat vid gravarna, lagt dit fina dekorationer och tänt ljus.
Vi åkte dit tillsammans; min mamma, jag och min syster med familj.
Vi gick runt och spreds lite på kyrkogården, jag och min 7-åriga vän stod en stund vid min farmor och farfars grav. Jag berättade om en episod från en vinter då jag skulle tända ljus på deras grav. Om hur jag pulsade fram bakom gravstenarna för att det inte skulle bli fotspår i snön framför. Höga häckar och djup snö gjorde det inte precis lätt framkomligt. Plötsligt tappade jag balansen och höll på att ramla raklång bland gravstenarna. Tänk vilken snygg snöängel det skulle ha blivit... Vi skrattar åt minnet och bilden det skapar samtidigt som min vän blickar bort mot vårat sällskap en bit längre bort. Hennes kommentar får mig att känna sådan värme; "tänk där borta står dom som statyer och här står vi och pratar roligheter". Lite senare är vi samlade vid pappa/morfars grav. Jag försöker vara hopsamlad, vad det nu egentligen är? Samtidigt känns det som om hjärtat kramas ihop, pressas samman. Min 10-åriga vän lägger armen om mig och tittar på mig och säger: "man får gråta". Ja, visst får man det, svarar jag känner hur tårarna börjar rinna utmed kinderna.Vi kramar om varandra. Och min 7-åriga vän torkar tårarna med sina lurviga lovika vantar. Mina fina, fina vänner. Så kloka <3 Så mycket visdom <3
Min 10-åriga vän berättar om en mexikansk tradition, där man lagar och äter den mat som den döde tyckt om, just som en dag som denna. Så ikväll ska vi äta pannkaka berättar hon :-) Pannkaka som var en av morfars favoriträtter :-)
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar