Låt mig berätta

Det är ingen hemlighet ändå hade jag inte tänkt att skriva om det här... Men så var det några ord som liksom kom till mig och på något vis kändes det angeläget för mig att få dela med mig av dessa till Dig och till er.

Kanske var Du också och tände ljus vid någon grav eller vid någon minneslund igår?

Det är nu drygt ett och ett halvt år sedan som jag miste min pappa. Plötsligt och helt oväntat. På ett sätt känns det som det är en evighet sedan och samtidigt känns det som om det var alldeles nyss.

Många pratar om ett "sorgeår". Det har jag också gjort. Förut. Inte nu längre. Jag tror att sorgen och saknaden, över tid, ändrar skepnad och uttryck. Vi som lever vidare hittar så småningom nya och andra vägar... saknaden bär vi med oss och kanske även en del av sorgen... och vi bär även med oss alla minnen och upplevelser som vi fått dela... <3 Livet tar en annan form.

En tanke som har kommit till mig är att sorgen och saknaden har så många olika ansikten, den har så många olika skeenden och skiftningar. Ibland gör den ont. Ibland är den så svår att hantera. Och den går inte att förstå. Den växlar i intensitet, styrka och kraft. Jag märker det tydligt. Ibland griper den tag i mig på ett helt oväntat, starkt, omskakande och kraftfullt sätt. Den finns där. Även nu. Och den behöver också få utrymme. Och tas om hand.