Bye, bye miss bekvämlighetszoon

Jag kommer närmare och närmare mitt mål ;-)

Idag arrangerades Topp loppet. 

Vi var många som samlades i vackra Hagaparken för att springa 5 eller 10 km. 

Kön för efteranmälningar ringlade stundtals ganska lång. 

 Dags för uppvärmning för dom som ska springa 5 km.

 Ett myller av förväntansfulla 5 km:s löpare.

 Själv sprang jag 10 km. så jag passade på att njuta i gröngräset innan start.

En sån´ vacker dag!

Insöp atmosfär, drack lite...

lät tankarna bara vandra...

kände mig helt lugn & avspänd.

 Massor av goodie-bags som väntar på att vi löpare ska ta oss i mål :-)

För 2 veckor sedan sprang jag Kung Björnloppet och idag var det dags för Topp loppet. Dagens lopp var lika oplanerat planerat som loppet för 2 veckor sedan. Tänk 2 lopp inom 2 veckor, vem kunde tro det för någon månad sedan? Inte jag i alla fall.

En av dom saker som är bra med 1-mils lopp är att det inte behövs några speciella förberedelser, annat än att ta sig iväg förstås.

Idag var det inte så mycket funderingar på att springa under timmen. Däremot bestämde jag mig för att lämna miss bekvämlighetszoon i startområdet ;-) Du vet den här som kan börja göra dig påmind om hur flåsigt & stundtals jobbigt det är, att Du helt enkelt måste få gå, att benen är tröga osv ;-)

Nedräkning 5,4,3,2,1. Startskottet går och vi ger oss iväg. Till en början är det trångt men ganska snart luckras startfältet upp en aning. Av någon anledning känns mina ben ofräscha, baksida lår känns tunga och osmidiga. Jag fokuserar på att känna mig lätt och avspänd. Och lyckas bra. Benen och stegen känns, tack och lov, betydligt lättare efter ett tag. 

Till en början känner jag mig tom på tankar, benen springer, hjärtat slår, jag kommer in i en skön andning. Känner mig tom och samtidigt fokuserad. Utmed banan finns en hel del publik och även musik som peppar och inspirerar - första varvet. Ja, loppet är 2 varv på en 5 km. bana.

Under 2:a varvet är det som miss bekvämlighetszoon stundtals hinner i kapp mig, försöker liksom fånga mig bakifrån ;-) Jag matar mig själv med goda tankar: Du har det i kroppen, tryck, tryck. Upprepar det gång på gång. Sambaorkestern som jag uppskattade under första varvet ser mest ut som en färgpalett när jag springer förbi för 2:a gången och det finns inte en tillstymmelse till ett leende i mitt ansikte, jag är bara fokuserad och sammanbiten. Och trött. Fortsätter att mata mig själv med goda tankar. Springer vidare. Det känns som sista kilometern går riktig snabbt:-) Jag bryr mig inte om att kolla på klockan. Det känns så härligt att komma in i målområdet och passera mållinjen, få medalj och goodie bag :-) Klockan stannar på... 54:48. Det tar inte många minuter förrän kroppen känns "som vanligt", hämtar överdragskläder och väska. Slår mig ner i gröngräset en stund innan det är dags att bege mig mot tunnelbanan och centralen.

 Jag känner mig nöjd och glad över min egna insats :-)