Släppa taget

Alla har vi säkert upplevt oss stressade någon gång. Stress vid enstaka tillfällen tror jag är helt okej, den kan kanske till och med vara bra för oss. Om och när vi kan hantera den. Men den långvariga stressen, den tror jag är direkt skadlig för oss. Och min upplevelse är att den långvariga stressen kan vara svår att upptäcka. Den liksom smyger sig på och lagras. Bagaget blir allt tyngre och svårare att bära och till slut svårt att hantera. Kroppen påverkas. Själen påverkas. Det är sällan en enskild händelse som skapar den här stressen, flera saker länkas i hop för att till slut "bli för mycket". 

Jag själv fick uppleva det här för inte allt för länge sedan. Och jag är så oändligt tacksam för att jag till slut lyssnade. Över en längre tid har olika händelser/saker lagrats i kroppen/systemet, massor av stress. Händelser som jag inte har kunnat styra över. Och under hösten och början av vintern tog det sig i uttryck i bla. i en ogreppbar irritation, ilska, frustration. Och stundtals en trötthet, en trötthet i hjärnan som jag inte alls kände igen.

Efter ett tag dök det upp en tanke hos mig: är det så här jag vill ha det? Är det så här jag vill må? Vad är det JAG vill, önskar och behöver! Utmanande frågor på många sätt! Det är inte alltid lätt att utgå från det man SJÄLV VILL och behöver. Det finns ju så många tänk om, nej men det kommer ju inte att funka osv. Och den inre kritikern kan ibland ha svar på i princip allt. Men desto härligare när den inre coachen också gör sig hörd.

Allt vände strax innan jul. Även om processen redan var i full gång och kroppen ( och själen ) sagt sitt för länge sedan, så fick jag enorm hjälp genom en behandling på Amyris av fantastiska Tetti strax före jul. När jag kom dit hade jag naturligtvis ingen aning om vad det skulle föra med sig och vad som "skulle hända" men jag kan säga att det var en fantastiskt helande och läkande behandling. Omhändertagande. Så betydelsefull. Magisk. Där och då och dagen efter dök det upp känslor, tankar, ord, bilder som jag sedan länge försökt att hålla på avstånd. Det som kom var inte alls behagligt. Det var läskigt, obehagligt. Men det fanns inget dömande, värderande eller analyserande utan det var också väldigt tillåtande, välgörande och gott. Kanske någon form av acceptans? Plötsligt var det som om "allt" för en stund bara fick vara. Även det mest obehagliga, obegripliga, ohanterliga. Rensade. Renande. Så här lite i efterhand känns det så märkligt... Energin hos mig har också blivit väldigt annorlunda... Och tankarna...

Ytterligare en märklig fortsättning på berättelsen är att det mynnade ut i att jag kom fram till att jag skulle gå ner i arbetstid på mitt arbete där jag idag har min huvudsakliga arbetstid för att skapa mer plats och utrymme. Plats och utrymme för annat. Nu har jag haft några lediga onsdagar. Och har många till att se fram mot.

Jag känner en enorm tacksamhet!
Tacksamhet för att jag hade modet och viljan att reagera och agera!
Släppa taget och skapa förändring!