Retsamma 54 sekunder?

Hemläxan är inte gjord ännu... men påbörjad. Jag har sprungit en mil på löpbandet:) Idag. Meningen är ju att klockan ska stanna på 55 minuter. Idag stannade den på 55...54. Retsamma 54 sekunder? Nej faktiskt inte. Jag känner mig väldigt nöjd. Stolt. Glad. Tacksam. Just nu betyder det här mer för mig ”än att springa en mil på ett löpband” och göra det på, för dagen, bästa sätt...

Jag la´ inte upp dagens pass efter några speciella intervaller eller så. Tänkte att jag skulle gå mer på känsla. Det enda som jag hade bestämt var sträckan och tiden: 1 mil på 55 minuter. Det blev ett varierat tempo, intervall betonat utan struktur skulle man kunna säga. Det var knappast någon söndagspromenad i parken, mina bekvämlighetszoner är antingen väldigt töjbara eller så märker jag inte alltid när de passeras ;) Men mitt i det obekväma kan det på något konstigt sätt samtidigt kännas väldigt bekvämt & glädjefyllt, tycker jag.

Förresten upptäckte jag något väldigt intressant i fredags. Jag är ju inte riktigt bra i mitt knä ännu, jag har inte helt lätt att gå fullt avslappnat osv. När jag går eller joggar sakta känns det betydligt mer obehagligt, det gör ont i knät, men springer jag fort så går det riktigt bra :) Visst är det intressant! Så nu gäller det alltså att springa fort :)

När jag varvade ner idag så tänkte jag att ”det här är meningen... att det inte blev exakt 55 minuter idag... det är inte alltid att det blir exakt så som jag/man tänkt mig/sig helt på en gång”, jag kände att jag log för mig själv ;) Jag har saker att lära och öva på:) Samtidigt kände jag mig så härligt tacksam &... trött.