Återigen har jag fyllts av en massa känslor som jag inte kan beskriva med ord. Glad? Nej. Nöjd? Nej inte det heller. Det är nog så att det helt enkelt inte finns några ord för dom. Visst är jag både glad och nöjd men det är mer än så... om det nu inte finns ord så kan jag säga att det känns.
Ikväll var det dags. Att återigen få gå på ett step pass. Senaste gången var den 3 januari, vilket i sig känns som en evighet sedan. Som Du förstår har jag längtat, kanske mer än jag själv förstår...
Jag kände mig pirrig nästan lite nervös innan kvällens pass. Av någon anledning kände jag mig osäker om det var rätt beslut, om det var vettigt? Bara detta lilla uns av osäkerhet gjorde mig ännu mer osäker. Och hur var det egentligen med kondisen? Usch, för dessa hjärnspöken! Samtidigt funderade jag: hur ska jag veta om jag inte provar? Vad är det som ska kunna hända?
Min plan från början var att börja värma upp på rodden eller löpbandet för att bli ordentligt varm och sedan ha brädan på lägsta och att köra lite lugnare. Lugnare :-)? Den som känner mig förstår nog redan nu hur det gick med den planen ;-) Hur som helst, jag började med rodduppvärmning innan det var dags att plocka fram brädan. Jag glömde bort att jag skulle ha den på det lägsta ;-)
Musiken drar igång och mina ben börjar kliva, höger, vänster... jag tänker ingenting... märker att min kropp minns och vet. Den bara gör. Denna visa, fina, kloka kropp.
Jag glömmer visst bort att jag ska ta det lugnt också ;-) En bit in på passet är det dags för L-steg med hopp, jag märker att jag hoppar utan att tänka, det går lätt, det går bra...samtidigt känner jag en rysning genom hela kroppen av välbehag & tacksamhet, jag är ju här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar