Efter att själv ha åkt 3 Öppna spår så är det något speciellt att sitta och titta på Vasaloppet för mig. Särskilt i starten. Även fast jag sitter hemma i fåtöljen så känns det nästan som om det är jag som ska åka. Jag kan nästan känna det här påslaget i kroppen, inte av nervositet, utan snarare en spänd förväntan utav det som skall komma, kroppen och sinnet gör sig liksom redo. Redo för utmaningen.
Jag börjar tänka på mina egna lopp... där inget lopp har varit det andra likt. Och på allt runtomkring. Resor, boenden och människor jag mött. Ett år bodde vi (Stina och jag) hos en äldre farbror, han följde oss på nätet under hela dagen då vi befann oss i Vasaloppsspåren och när vi såsmåningom kom "hem" så hade han lagat i ordning middagen till oss :-) Vi var trötta och nöjda och visst kändes det bra att bara få slå sig ner vid dukat bord :-)
Ett annat år så hade jag mina fina föräldrar som support och hejarklack. Jag hade ingen aning om att de fanns utmed spåren. Men när jag kom till Evertsberg så fick jag syn på någon som var påtagligt lik min mamma. Och så hörde jag hejaropen. Trots det så fattade jag först inte att det var mamma och pappa ;-) Men sedan gjorde jag mig faktiskt tid till att stanna till och prata med dom innan färden gick vidare ;-) Mamma och pappa dök upp vid några till tillfällen utmed spåret och när jag kom i mål fanns dom där och gav mig en alldeles egen Vasaloppskrans kring halsen :-)
Hemifrån fåtöljen blir jag lite sugen på att köra igen... I mina tidigare lopp har jag stundtals känt mig som en blandning av Oscar Svärd, Janne Långben och Jörgen Brink ;-) Det finns mycket att jobba på i min teknik. Som det har varit nu så har jag fått njuta av mina lopp och valuta för anmälningsavgiften... Jag har tagit tid på mig där ute i spåren :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar