Jag lyssnar på våren

Jag kan inte påstå att jag känner mig pigg när klockans signaler väcker mig.

Vet inte om det beror på att det är ganska tidigt, strax före sex, 

eller det efterhängsna virus som ännu inte har förstått att det ska försvinna.

Hur som helst så kliver jag upp, gör mig i ordning.

Bra att det fortfarande är mössväder, så att det bara är att dra på

 en mössa över trollfrisyren som blivit efter nattens vila.

Och utan att jag knappt vet hur det gått till så befinner jag mig en kort stund senare utanför dörren.

Redo att möta dagen.

Betydligt mera vaken.

Jag funderar inte så mycket på om det är kort eller långt jag går.
Just nu är inte det målet i sig.

Utan jag går.

Och jag lyssnar på våren :-)

I en liten glänta kikar ett rådjur lite yrvaket på mig. Ser Du det?

Det är en skön start på dagen - att promenera men

jisses vad jag saknar den vanliga träningen! 

Men det hjälper ju inte heller att bli arg på det halsonda, 

som kommer och går, och segheten i kroppen.

Fast det har jag blivit i alla fall, just nu.

Less.

Efter så här lång tid utan min vanliga träning är det inte heller lika lätt att tänka kreativt. Till en början funkade det helt ok. Nu börjar det istället dyka upp spöktankar... Du vet sådana här tankar som gör att man inte känner sig vare sig piggare eller gladare. Jag börjar fundera på var både kondis och muskler håller på att ta vägen?