Igår skrev Anna i sin blogg om måndagens OMG-spin. Jag fick också uppleva och njuta av den :) Idag har jag fått uppleva och njuta av tisdagens OMG-spinning ;) I detta uttryck inryms det mycket, förutom att passet är fantastiskt bra så är det också fantastiskt jobbigt, det är kanske förresten samma sak ibland?
Jag kan verkligen fascineras över den här känslan av att ... ja... faktiskt nästan vilja spy, ännu har jag inte gjort det ;) och samtidigt känslan av att kunna njuta av den totala tröttheten som infinner sig under passen. Så var det för mig ikväll. När vi fick frågan under passet om vi kände oss pigga så blev mitt svar NEJ! Så var det det här med tankens kraft ;) Hjärnan tycker att jag ska vrida av, sänka tempot osv. och hjärtat coachar och ger mig den feedback som jag behöver och som jag tackar för och tar emot och så låter jag benen snurra vidare helt enkelt :) Nåja, kanske inte helt enkelt ;)
På senare tid har jag ibland börjat fundera på hur det kommer sig att jag känner mig så trött under passet... är det nå´t som inte stämmer? Sedan har jag fått påminna mig själv om att pulsen ligger strax över 85% , jag glömmer liksom bort intensiteten och tempot...så det är fullt naturligt att jag just då kanske inte känner mig helt pigg ;-)
Det känns fint att lamporna skiftade färg ikväll (det vore i och för sig konstigt om de inte hade gjort det) och att jag avslutningsvis fick en fin medalj kring halsen ;-)
Tack och god natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar